Idag är det pressfrihetens dag. En hög femma till den!
Mot bakgrund av en finländsk vikvägg.
Glad fredag!
Kraften i att någon sätter ord på saker och situationer
Det finns en enorm kraft i att någon sätter ord på saker och situationer. Här finns ett blogginlägg som jag tycker verkligen gör det: Under alla dessa år trodde jag att det var mig det var fel på. Att säga något, sätta ord på det är grunden för tänkande. Det blir också något som blir kommunicerbart. Det blir ett reellt problem om någon lyckas berätta. Berätta du med.
Om vetenskapliga böcker och artiklar och svårigheten att ta ställning som enskild forskare
Idag funderar jag på att som forskare förväntas du skriva både böcker och artiklar. I och med digitaliseringen skapades ifrågasättande mot all materialitet annan än den digitala: pappret skulle bort och många pekade på vikten av det gratis tillgängliga.
Det forskare producerar kan egentligen argumenteras för att få vara fritt tillgängligt. Ett argument gäller fri forskning. Ett annat argument gäller att eftersom det är skattefinansierat så bör det vara tillgängligt för alla, precis som vård, skola, omsorg. Men mycket är privatfinansierad forskning, se t ex här.
Det här ställer frågor om vad som är fri forskning.
Om forskning styrs, så som den faktiskt görs, så kanske det bör avkrävas att vara fritt tillgängligt?
När det gäller böcker och artiklar skulle det kunna betyda följande. Artiklar fortsätter att spridas främst genom databaser, via bibliotek, eller förhoppningsvis tillgängligt överallt. Böcker blir en marknad på ett helt annat sätt än tidigare. Specialskrivna för omvärlden. Populärvetenskap blir en genre på frammarsch. Inom medieutveckling märks flera sådana böcker.
Jag är inte helt klar över hur jag tycker. Kan den fria forskningen bidra till att skapa en kultur präglad av individualistisk akademisk karriär? Kan den fria forskningen bidra till att skapa nya oväntade kunskaper? Behöver dessa två stå i relation till varandra?
Just a great quote
You are not qualified to be dismissive of a lifetime ofmicroaggressions until you have personally experienced a lifetime of microaggressions. So if you don’t get it, be thankful. Now pick some of this shit up—it’s heavy.
Sök och bemöt motstånd
För många ord att sätta i rätt ordning som tar för lång tid, därför blir detta ett staccato-liknande inlägg mitt i brinnande Melodifestival-yra.
Tycker du ska tänka på när allt går som smort och när alla är överens. Konsensus. Tycker du ska tänka om och tänka radikal demokrati. Konsensus kan betyda förtryck. Feminism är bra på motstånd. Läs Sara Ahmeds The Promise of Happiness. Får du inget motstånd: skaffa det. Får du motstånd: bemöt det. Sök det kantiga, olika skavet.
Så här gör jag när jag använder Facebook
Jag använder Facebook både privat och i jobbet och ibland har jag svårt att skilja på vad som är vad – är liksom en människa med intressen och aktiviteter som går som en strimma genom båda.
I min vänlista har jag familj, vänner, kollegor, studenter, bekanta från olika ställen, nya kontakter som skapats via Facebook-grupper. Jag är vän med de som jag har haft någon typ av kontakt med och som jag vill fortsätta att ha kontakt med. En kommentar kan behövas om studenter. Eftersom Facebook utvecklats att även vara en studentinitierad plattform för samarbete och kommunikation har jag valt att vara vän med studenter. Jag försöker att inte engagera mig i studenteras flöden (om de väljer att det öppet för mig) och koncentrerar mig på att upprätthålla ett social kontrakt som tar hänsyn till den relation vi har. Jag respekterar alltid de människor som vill respektive inte vill vara vän med mig.
Jag är med i många olika Facebook-grupper. De flesta grupper jag är med i är synliga och öppna att söka och gå med i och har nästan enbart med jobbet att göra och mitt intresse för feministiska aktiviteter. Jag är t ex med i en hel del grupper kring social innovation, kring feminism, utbildning, mediebransch. De enda hemliga grupper jag är med i är de som varit tillsammans med studenter för kommunikation på kurser och där studenterna både valt plattformen och vilka inställningar vi ska ha för gruppen. Jag har varit med i andra hemliga grupper men avslutade dessa för drygt ett år sedan eftersom jag inte kunde försvara det etiskt för mig att vara med.
Sedan något år sedan har jag inga speciella inställningar som gör att bara vissa inlägg syns för vissa människor – för mig funkar det bäst med att vara helt öppen. Allt jag skriver i min tidslinje syns för alla. Ibland använder jag meddelande-funktionen för nära relationer om livet i stort och smått för de där samtalen som kan behövas bara avgränsat till primärt en-till-en. Jag utgår alltid från att de samtalen ska få vara bara där, precis som intimt förtroendefulla samtal i övrigt. Chat-funktionen använder jag mycket sällan. Det är mest för att vara kontaktbar.
Jag skriver mest om vardagliga ting, men delar ibland även det jag hittar i Facebook-grupperna och saker jag ibland kommer att tänka på och ramlar över på Twitter och från bloggar. Jag engagerar mig i de flestas flöde, som avkoppling och inspiration någon gång varje dag.
För varje inlägg gör en liten koll för att vara säker på att inte skada någon. Konsekvensanalysen går ungefär så här: Hörrudu Pernilla vad händer om alla i hela världen läser det här? Är det säkert att den som du skriver om i inlägget skulle tycka att det är okej att bli omtalad på det här sättet? Behöver du verkligen lägga upp det här? Vad händer om du lägger upp delas och du blir avsändare – kan du stå för det då? Om jag är tveksam låter jag alltid bli.
Jag håller mig också ajour med säkerhetsinställningarna för Facebook. Det gör att när t ex meddelanden blev synliga, så såg jag till att de återigen blev osynliga. Jag tycker överlag det är svårt att förkasta Facebook och andra sociala medie-plattformar, snarare hoppas jag att vi kan använda det ansvarsfullt och också utkräva ansvar om användandet missbrukas.
Mer följer säkert kring detta. Kom gärna med synpunkter och tips och råd.
Så här tänker jag när jag Twittrar
Jag började twittra 2009, har gjort många misstag och har i dagsläget arbetat fram en egen moralisk kompass för hur jag vill agera.
Jag twittrar om mig själv och mina tankar och jag twittrar om offentliga saker: utlagda på hemsidor, offentliga tillställningar för en allmänhet od. Det betyder att jag inte twittrar om mina vänner eller kollegor. Jag framför helst inte kritik på Twitter om det inte handlar om samhällsstrukturer, eller handlar om en offentlig diskussion kring något av allmänintresse. Det kan t ex vara politiska val, konferenser, artiklar från press eller bloggar, men även seminarier som tillgängliggörs för en allmänhet. Ibland kan jag utöva självkritik över något jag har gjort, eller framföra frågor till något offentligt som gjorts.
Det händer att jag twittrar om vardagliga ting som jag ser runtomkring mig. Då anonymiserar jag alltid. Det kan t ex vara en rolig kopp på ett internt seminarium. Det händer också att jag twittrar om min familj. Då är det vardagliga ting och upplevelser och/eller små uttryck från mina barn. Ibland yvas jag över att jag gillar min man.
Min strävan när jag twittrar är att det ska hjälpa snarare än stjälpa.
