Att vara akademiker med ett vardagsliv

Jag är alltså lärare och forskare på Malmö högskola. Till det kommer att jag är mamma till två barn och lever tillsammans med en man. Vi har ett hus en katt och ett liv tillsammans, ingen mack – ni som är lika gammal som jag förstår referensen till Roy & Roger.

Varje tisdag och fredag är det min tur att hämta på dagis och skola. Varannan måndag är det min tur att hjälpa sexåringen med läxan. Varannan onsdag är det min tur att ta båda barnen till volleyboll-träning. Varannan kväll är det min tur att lägga barnen.

Det finns alltid tvätt att tvätta och vika, disk, naglar att klippa, gosedjur att laga etcetera. Det finns också alltid flera människor runtomkring mig att ta hänsyn till och älska. Aldrig någonsin kan jag säga till min familj att nu behöver jag skriva och låt mig vara ifred. Jag har mina timmar på jobbet (och den här timmen varannan kväll, när jag inte lägger barnen) och det måste räcka.

Jag vet väldigt få akademiker som faktiskt har ett vardagsliv. Däremot vet jag väldigt många akademiker som har forskningen som livsstil. De människorna lyckas väldigt bra vetenskapligt sett mätt.

Jag tänker ibland att den friheten vi har att jobba när vi vill inte gäller mig och flera människor som har liknande livssituation, eller är ensamstående, eller har andra sociala situationer som gör att tiden inte går att kontrollera.

Oftast tänker jag att har kommit fram till att jag har friheten, men att jag väljer att leva som jag gör. Många gånger funderar jag på om vetenskap skulle bli bättre av fler erfarenheter, så som Zoe Leonard skriver i dikten I Want A President? Men jag är inte säker på det. Jag tycker verkligen att många av mina kollegor gör fantastisk forskning.

Det enda som gör mig ledsen är om folk inte ser eller förstår vilka val som ligger bakom. Det ger respekt för båda sätten att vara akademiker – med eller utan vardagsliv.