Är det okej med par på arbetsplatsen?
Idag twittrade @klang67 “I recognized myself in this: Dual Academic Couples and Long Distance Living http://bit.ly/vKJHuz”
I blogginlägget finns en personlig varm berättelse om det svåra i att ha långdistans-relationer. Det finns också följande uttalande “And I hear many tales of other professors who once had difficult commutes but who are now in the same city or even better, at the same institution as their spouses or partners”.
Häri ligger det en värdering i att det är bra att kärlekspar i akademin ska få vara på samma institution. Jag tycker det är en dålig idé.
Precis som det är svårt för utomstående att arbeta i familjeföretag är det svårt att vara på en arbetsplats där det finns par. Det finns ständigt risken för att kärleksparet behandlar varandra på ett annat sätt än övriga medarbetare.
Det kan till exempel vara att paret inte kritiserar varandra offentligt, men däremot kan kritisera andra.
Det kan vara att kärleksparet låter de personliga känslorna ursäkta (“men hon/han är ju inte sådan egentligen”) kanske ett inte ursäktbart beteende.
Det kan vara att eftersom personerna umgås i varandras sällskap så mycket, ser de till slut bara varandras och inte andras kompetenser på en arbetsplats. Att diskutera något forskningsprojekt över till exempel frukost med en person du älskar och respekterar är ett helt annat läge än att föra en sådan konversation med andra medarbetare på en arbetsplats.
Riskerna finns när det gäller alla närstående och även vänskapliga professionella relationer – det är mänskligt att känna att man trivs ihop bättre med vissa personer än andra. Men att känslor i form av kärleksrelationer på en arbetsplats ska få riskera nepotistiska ageranden är att undergräva förtroende bland medarbetare.
Därför blir jag alltid tveksam inför verksamheter och chefer som tillåter den här typen av anställningar.
Vad tycker du? Är det okej med par på arbetsplatsen?
Svår fråga. Har sett det som pekar åt båda hållen. Men ur professionell synpunkt är det naturligtvis problematiskt. Samtidigt skall man nog vara försiktig med att vara kategorisk. I de flesta fall jag känner till har det börjat med att man träffats på jobbet, etablerat en relation och sedan med tiden valt att söka sig åt olika håll.
Jag och min fru träffades på jobbet (centralköket MAS). Hade vi fortsatt att jobba på samma ställe skulle vi nog inte firat 25-årig bröllopsdag i april nästa år.
Håller med om att det är klurigt. Fint med 25-årig bröllopsdag!
Det handlar väl om respekt för varandra och sina kollegor. OM man är ett par så ligger det i ens intresse att inte uppfattas som ett par och som kollega till ett par så får man väl respektera att de är ett par och håller varandra om ryggen i viss mån. Finns väl värre säker att störa sig på hos kollegor än att de är ett par…..
T ex den där dryge jäveln som alltid skall ha sista ordet eller hon som alltid är sååå inställsam mot chefen, eller exvis den tyste som ALLLDRIG kommit med ett kreativt förslag men däremot är snar att fälla alla andras….
Det är komplicerat. För mig handlar det inte om att störa sig på att folk är ett par eller på egenskaper i relation till t ex chefen, utan det handlar om konsekvenserna det kan få. Jag gillar kärlek. Det är härligt när folk är kära. Jag tror att många kärlekspar jobbar helt briljant tillsammans. Det jag tycker är svårt är hur kärlek och arbetsplatsen kan höra ihop, särskilt inom högskolevärlden där högskolan är en statlig myndighet. Är det t ex OK för en student att ha en av kärleksparet som handledare och den andre som examinator? Är det OK att den ene sätter lön på den andre?