I Kulturvetenskap fanns en humaniora-tradition av väl underbyggda argument med grunder i vetenskap- och kunskapsfilosofi. I Statistik var det naturvetenskapliga idealet av kodbarhet, uträkningsbarhet och generaliserbarhet – inga problem här att prata om validitet (att man mäter vad man ska mäta) och reliabilitet (frånvaron av systematiska mätfel). I Medie- och kommunikationsvetenskap fanns en blandning mellan humaniora och samhällsvetenskap där metodologiska angreppssätt skulle garantera vetenskaplighet.

I såväl humanistiska som naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga traditioner finns element och inriktningar av ”kanske-det-är-så-här?”-forskning. Det finns mängder av vetenskapliga artiklar som presenterar tankar och teser om människor, kulturer och samhällen och experiment i t ex medicinska laboratorier.

Inom akademin testas många av tankarna, teserna och experimenten av andra akademiker. Många gånger går det inte att säga exakt ja eller nej för vad som t ex är bra eller dåligt. Tänk bara på hela debatten kring mat och dieter i samhället idag. Det finns inga klara bevis för eller emot tallriksmodellen, GI eller LCHF eller vad det nu är.

Speciellt vid nya fenomen i samhället finns det här experimenterande, eller, som också kallas för explorativ metod. Det är det som händer nu med de digitala medierna. Det som är klurigt är att det inte bara är forskare som kommer med ”kanske-är-det-så-här?”-förslag på medieutveckling och dess konsekvenser för människor och samhällen. Det är det som Lievrouw (2011) tar upp som ”amateur scholarship”. Det finns också en mycket intressant bok på området kopplat till litteratur.

Det jag hoppas på är att det i detta prövandet av experiment och exploration finns uttalade fördjupade samtal om etik och på vilka grunder olika kunskapsanspråk görs. För egen del har jag försökt stärka mig genom att använda feministiskt kunskapsteori, och då främst ståndpunktsteori. Där tas de här frågors upp och ges möjlighet att handskas med så att istället för relativitet och ”anything goes” så kan vi försöka skapa ”stark objektivitet” utifrån ”systematisk analys av de bakomliggande förutsättningar som styr det vetenskapliga arbetet”.

På Geek Girl Meetup Öresund skulle jag prata om att strukturera rättvisa i öppna metoder. Det kunde jag ha gjort genom att göra en historisk genomgång av samhällsvetenskapliga och humanistiska teorier om struktur, rättvisa och metod.

Istället byggde föreläsningen på att fråga publiken, göra dem till deltagare i processen att förstå vad rättvisa är: att det i grunden handlar om att alla tar ansvar inte bara för sig själv. Vi tittade på strukturen runtomkring oss, hur väggarna och stolarna sa någonting. Då började folk bryta dem, genom att prata med varandra. Det var fantastiskt!

Det här sättet att föreläsa rimmar bra med den syn på kunskapsproduktion som Sir Ken Robinson tar upp i Changing Education Paradigm. Det handlar inte bara om formen i videon, utan precis som Ken, så är den forskning jag gör vetenskapligt underbyggd.

Så jag är jag även om det är olika än andra akademikers sätt att föreläsa och mitt sätt frångår inte vetenskap. Det är en del av den performativa delen av det och i detta fall även ett sätt att åstadkomma handling.

Sedan finns det de som är som jag, som tänker att den här gången. Den HÄR gången. Då ska min glassko, förlåt mitt paper, fångas upp av någon (prins?) och publiceras i någon tidskrift. Men redan när klockan slår midnatt inser jag att drömmen förvandlades till en pumpa. Det är klart att jag träffar alltid några roliga, intressanta människor, men det är sällan det leder till någon professionell relation av ”och så levde dom lyckliga i alla sina da’r”.

Det jag har funnit, för mig som forskare, är att det ger mycket mer om jag kontaktar någon person som jag tycker verkar intressant och ber om ett möte. Vår initiala relation byggs då på ”Hej, du gör intressanta saker, om du också tycker att jag gör intressanta saker så kan vi kanske träffas?”.

Det är också det jag tycker är det fina med unconference-upplägget. Där är det vad du pratar om i din professionella roll som blir grunden för ett personligt möte, utifrån deltagarnas intresse. Det blir plats för att alla är prinsar och prinsessor, kungar och drottningar, premiärministrar, orakel – you name it.

Naturligtvis finns det maktinslag även i en knytkonferens-dans. Det bästa då är att våga titta på dem och prata om dem. Så det tänkte jag göra på morgondagens Geek Girl Meetup Öresund.

Pumpa or not, here I come.

I blogginlägget finns en personlig varm berättelse om det svåra i att ha långdistans-relationer. Det finns också följande uttalande ”And I hear many tales of other professors who once had difficult commutes but who are now in the same city or even better, at the same institution as their spouses or partners”.

Häri ligger det en värdering i att det är bra att kärlekspar i akademin ska få vara på samma institution. Jag tycker det är en dålig idé.

Precis som det är svårt för utomstående att arbeta i familjeföretag är det svårt att vara på en arbetsplats där det finns par. Det finns ständigt risken för att kärleksparet behandlar varandra på ett annat sätt än övriga medarbetare.

Det kan till exempel vara att paret inte kritiserar varandra offentligt, men däremot kan kritisera andra.

Det kan vara att kärleksparet låter de personliga känslorna ursäkta (”men hon/han är ju inte sådan egentligen”) kanske ett inte ursäktbart beteende.

Det kan vara att eftersom personerna umgås i varandras sällskap så mycket, ser de till slut bara varandras och inte andras kompetenser på en arbetsplats. Att diskutera något forskningsprojekt över till exempel frukost med en person du älskar och respekterar är ett helt annat läge än att föra en sådan konversation med andra medarbetare på en arbetsplats.

Riskerna finns när det gäller alla närstående och även vänskapliga professionella relationer – det är mänskligt att känna att man trivs ihop bättre med vissa personer än andra. Men att känslor i form av kärleksrelationer på en arbetsplats ska få riskera nepotistiska ageranden är att undergräva förtroende bland medarbetare.

Därför blir jag alltid tveksam inför verksamheter och chefer som tillåter den här typen av anställningar.

Vad tycker du? Är det okej med par på arbetsplatsen?

Varje tisdag och fredag är det min tur att hämta på dagis och skola. Varannan måndag är det min tur att hjälpa sexåringen med läxan. Varannan onsdag är det min tur att ta båda barnen till volleyboll-träning. Varannan kväll är det min tur att lägga barnen.

Det finns alltid tvätt att tvätta och vika, disk, naglar att klippa, gosedjur att laga etcetera. Det finns också alltid flera människor runtomkring mig att ta hänsyn till och älska. Aldrig någonsin kan jag säga till min familj att nu behöver jag skriva och låt mig vara ifred. Jag har mina timmar på jobbet (och den här timmen varannan kväll, när jag inte lägger barnen) och det måste räcka.

Jag vet väldigt få akademiker som faktiskt har ett vardagsliv. Däremot vet jag väldigt många akademiker som har forskningen som livsstil. De människorna lyckas väldigt bra vetenskapligt sett mätt.

Jag tänker ibland att den friheten vi har att jobba när vi vill inte gäller mig och flera människor som har liknande livssituation, eller är ensamstående, eller har andra sociala situationer som gör att tiden inte går att kontrollera.

Oftast tänker jag att har kommit fram till att jag har friheten, men att jag väljer att leva som jag gör. Många gånger funderar jag på om vetenskap skulle bli bättre av fler erfarenheter, så som Zoe Leonard skriver i dikten I Want A President? Men jag är inte säker på det. Jag tycker verkligen att många av mina kollegor gör fantastisk forskning.

Det enda som gör mig ledsen är om folk inte ser eller förstår vilka val som ligger bakom. Det ger respekt för båda sätten att vara akademiker – med eller utan vardagsliv.

Problemet är att inga företrädare för humaniora finns med, vilket innebär att expertis inom förståelse för människan som kulturell varelse saknas.

Det gör att jag förväntar mig inga överraskningar, inga experiment, inget prövande av forskningsberedningen. Jag hoppas att Jan Björklund känner för att bevisa att jag har fel. Han kanske öppnar upp gruppen för intryck som experimentgruppen HEX i Lund, som jag tycker är det tydligaste exemplet idag på hur humaniora verkligen är lustfyllt och nödvändigt för innovation.

”Concerning your video essay ”Auto-ethnographic diffractions – performing science” we believe it would need major revisions before it could be accepted. If you want to revise it and re-submit it for a new review the deadline is August 1st.

The video essay is intriguing and the topic of reflecting on auto-ethnographic methodology is highly interesting. Your concept of recording yourself and your writing is a promising approach. But we believe it is too open for interpretation as it is. It is quite difficult to draw any conclusions from it or understand your point. As it stands now it is more of a re-representation of situations, reminiscent of thick description. We would prefer if the video essay could make a more firm conclusion and be more specific in what it says.”

I think that this is valuable critique. It also clarifies that academic video essayes cannot be as open ended as I was aiming for. My main goal was to problematize the complexities of making the researcher visible, the place and space for scientific knowledge production and the conflict of video and text. Maybe that was exactly what I accomplished.

Jag är här på ett lärarmobilitets-program. Det betyder att jag får en påse pengar för att åka och undervisa i ett annat land än Sverige. Det är en av de fantastiska möjligheter som är öppna för anställda inom högskolevärlden.

Det fina med den här resan är hur den väcker drömmar till liv, inte bara hos mig och min familj (som följt med mig hit) utan också hos de jag jobbar med. Jag har fått så många fina tips om ställen att åka till och saker att uppleva. Här på QUT i Brisbane finner jag en lust att möta det nya och göra saker tillsammans.

Redan nu, bara efter drygt en vecka har den här resan gett mig mer intryck och motivation att jag faktiskt fortfarande vill vara lärare. Avståndet till mitt vanliga sammanhang har gett ett kärt återseende med ett yrke som jag tycker väldigt mycket om.

Det är lätt att förlora tron på och lusten till att vara lärare. Jag var väldigt nära att göra det.

På många sätt handlar det om prioriteringar. Jag prioriterar görande framför visande.

En del av mig var nyfiken på att se en kunglighet i verkliga livet. Men jag hejdade mig och tänkte, skulle jag vilja träffa någon som bara ville träffa mig för att kunna säga att de har träffat mig på riktigt? Nej det skulle jag inte.

Så, Victoria, när jag vill träffa dig för att prata om saker som betyder något görande och blir givande för oss båda två – då kommer jag gärna. Om jag inte behöver hämta barnen på dagis tidigare förstås.

Jag vet inte om det var för att vi skrattat i bilen dit när vi lekte tjugo frågor och det var en get någon tänkte på . Kanske för att geten är storartad konst.